Den här posten blev så lång att jag delar upp den i tre och samlar eventuella kommentarer under den sista posten.

I helgen fick jag chansen att testa tre spel – My Life with Master, Grey Ranks och Dust Devils – som alla har någon form av epilogfunktion i systemet. I My Life with Master är man som spelare ganska styrd eftersom det finns ett antal fasta slut man måste förhålla sig till. Men i Grey Ranks och Dust Devils har spelaren stor frihet att själv bestämma hur epilogen ska utformas.

Olek i Grey Ranks var en osäker, blyg och timid 17-åring. Inte helt olik mig själv i den åldern. Hans drivkraft i upproret, skälet till att han fortsatte slåss trots allt elände, var hans första kärlek Julia. Vi spelade en scen med deras första, trevande, flyktiga kyss. Väldigt fint. När vi kom till nästa kapitel visste vi dock att Olek skulle skrivas ut ur historien genom ett nervöst sammanbrott. Och så blev det: Han fångas i full färd med att hänga upp en halmdocka med en tysk uniform i en lyktstolpe, och blir så rädd att han inte ens försöker fly. Jag bestämde att Olek inte skjuts på fläcken utan arresteras och sätts i ett läger. Under tiden han förs bort satte jag upp min sista scen, en återblick där vi spelade ut hur Olek och Julia möts i den numera helt förstörda parken där de först träffades. Jag visste precis vad jag ville göra: Olek berättar hur Julia är den enda som håller honom uppe, det är deras gemensamma framtid han slåss för. Han ber henne om ett löfte – att hon ska vänta på honom, att de ska gifta sig när kriget är över.

Jag rullar tärningen. Hjärtat i halsgropen.

Och lyckas.

Julia lovar att vänta på honom. Hon är osäker på om kriget verkligen kommer att ta slut, men hon är säker på Oleks kärlek, sin egen – deras gemensamma.

Vi spelade ut resten av kapitlet. Anders karaktär skrivs ut genom att bli galen, men Johans hänger kvar i ett kapitel till. Sedan skulle även han att skrivas ut genom att bli galen. Men vi tvingades bryta spelet, och hann varken spela ut det eller våra epiloger.

När vi snackade efteråt sa jag att jag inte visste hur Oleks historia skulle sluta, om han skulle överleva lägret eller inte. Jag ljög. Jag visste, men sa inget. Kanske för att jag inte vågade.

Olek skulle överlevt och Julia skulle ha väntat på honom. Så var det. Kärleken övervinner allt.

Postades mÃ¥ndag, 5 november, 2007 kl 13:03 av Jonas Möckelström i kategorin Allmänt. Prenumerera på kommentarer. Kommentarsfunktionen är avstängd, men du kan trackback från din egen hemsida.