Om att inte säga för mycket (eller för lite)
På Stockholms spelkonvent i oktober fick jag mig en tankeställare.
Jag var med och spelade Peter Nordstrands While We Were Fighting – Anders var spelledare, och med i gruppen var två tjejkompisar och en kille som varken kände oss eller varandra sedan tidigare. De sade alla tre mer eller mindre rakt ut att de inte hade någon tidigare erfarenhet av spel med distribuerat berättaransvar (vilket WWWF är).
I vilket fall snappade de ganska snart upp grejen med detta och verkade tycka att friheten var kul och utmanande. Det var dock inte problemfritt.
Särskilt tänker jag på ett tillfälle då bråket mellan tjejernas karaktärer (som för övrigt var bröder) eskalerade till handgemäng: den ene, en allt annat än from abbot, hetsade sina fanatiska följeslagare till att överfalla och röva bort den andre. Det gick till konflikt som abbotens spelare vann. I WWWF får vinnaren berätta vad som sker, vilket spelaren grep sig an med liv och lust. Men, och här hajade jag till, hon nöjde sig inte med att berätta hur mobben tillfångatog och bar iväg brodern utan fortsatte med att beskriva hur han kastades i en fängelsehåla under klostret, torterade och knäcktes. “Vänta ett tag” sade jag. “Det där är ämne för en ny scen och en ny konflikt” sade Anders. Två glädjedödande pinnar i ett av kreativitet furiöst snurrande hjul.
Det var en tankeställare för det blev så tydligt vilket ansvar det är att ha berättarmakten och hur lätt det är att missbruka detta, medvetet eller ej. Hur mycket ska jag säga för att det ska bli kul och bra för mig, samtidigt som jag inte trampar de andra på tårna utan tvärtom bjuder in dem i spelet?
I vårt pågående bloggspelande av Grey Ranks har jag brottats en del med det här, fast från andra hållet: hur lite kan jag säga och ändå föra spelet framåt. Vi spelar i ganska små “enheter”, korta inlägg som ibland bara beskriver en rörelse och en replik. Det är en fin balansgång mellan att vara tajt, pang-pang-pang:it, och väldigt stillastående, som kräver att man är på hugget. Knepigt, kul och utmanande, inte minst i det att man måste lämna något för de andra att hugga tag i och bygga vidare på samtidigt som det skulle vara väldigt lätt att fläska på med stora “händelsesjok”.
Det här med att engagera sina medspelare är en viktig sak för mig som gärna vill poängtera rollspel som gruppaktivitet. Att bjuda in och på ett intressant sätt utmana de andra har jag alltmer kommit att se som en oerhört viktig beståndsdel i det som gör en spelare “bra”, och någon jag överhuvudtaget kan tänka mig att spela med. Helt i linje med detta är det också något som jag försökt bli bättre på eftersom jag är övertygad om att det är något som går att träna upp. Hur då? För mig har det fungerat att då och då ställa mig frågan ovan: Hur mycket ska jag säga för att det ska bli kul och bra för mig, samtidigt som jag inte trampar de andra på tårna utan tvärtom bjuder in dem i spelet?
Och även om det har känts som en ganska god början inser jag ödmjukt att det fortfarande är en lång väg kvar att vandra.
16 december, 2008 kl 16:12
Hade samma “problem” i PTA för ett tag sedan. Folk bara körde på när de skulle beskriva efterdyningarna av en konflikt. Men det funkade bra ändå.
17 december, 2008 kl 12:02
Jag har en egen regel som jag påminner mig om ganska ofta. “Roll with it”. Det är det viktigaste jag har lärt mig, att lita på mina medspelare och spinna vidare på den gemensamma fiktionen. Som jag ser det finns det tre problem som annars kan förstöra spelupplevelsen (för alla)
1. Ta över för mycket (nu tror jag att tjejen i exemplet ovan “fuskade”, men det är den typen av spelande jag menar). Vanligtvis tror jag att det här är en SL-sjuka, men den går att vänja sig av med.
2. Vilja ha kontroll över fiktionen. Också en SL-sjuka. Man låter sin kreativitet rinna ut över andras scener och nöjer sig inte med att säga “coolt!”, utan “vet du vad som skulle vara ännu coolare?!”.
3. Att inte ta för sig. Då stannar spelet och någon annan närmast tvingas spela åt den personen.
Det finns säkert fler grejer men jag hade själv planerat ett blogginlägg om samma (nästan) ämne, så jag tar delar av det här. Det intressanta är att det här bara kan klaffa om alla är på samma sida. Min lösning - Roll with it - innebär alltså att man litar på sina medspelare, skiter i sina egna tår och kompromissar. Vilket även betyder att man får trampa på andras tår med, lagom hårt. Det är den av dramat, anser jag.
Appropå Grey Ranks så tycker jag att det är extremt svårt vilket antagligen är orsaken till att spelet antingen är sublimt eller bombastiskt. Det är väldigt svårt att hålla kvar vid ett mellanläge utan att någon tar ner tempot eller skruvar upp det. Men det är kul. Svårt, men kul. Det inverkar en del på min immersion men, som sagt, roll with it (dessutom något vi kanske borde snacka om i Warsawa, 1944?)
Slutligen, en följdfråga, om ämnet för mitt planerande blogginlägg - blir rollspel någonsin perfekt? Och är det önskvärt?
17 december, 2008 kl 12:18
Måns,
Jag tror att ettan är ett symtom av tvåan och att de därför bör slås ihop. Vidare tror jag att du är inne på något viktigt när du tar upp att man bör lita på sina medspelare. Självklart kan tyckas, men mycket av det här bottnar i att man faktiskt inte, innerst inne, litar på dem. (Se för övrigt mitt deprimerade inlägg från i somras, “Maktkamp istället för samarbete” för ytterligare funderingar kring detta.)
Nu tycker jag i och för sig inte att det nödvändigtvis är något fel med att vilja trumfa varandra med coola infall, men det finns en gräns när man börjar ta över och typ deprotagonisera de andra. Och det behöver jag väl inte påpeka att var den gränsen går är givetvis individuell och olika för olika grupper. En del i att skapa en fungerande grupp är alltså att hitta var den här gränsen går.
17 december, 2008 kl 14:02
[…] A Game of You » Om att inte säga för mycket (eller för lite) Om du inte redan läser A game of you så är det fanemig dags nu. (tags: bloggar rpg) […]