Att återvända
Mitt enda rollspelande de senaste månaderna har bestått av en D&D4-kampanj som är väldigt underhållande men givetvis inte riktigt tillfredställer några Story nu-behov (detta är också anledningen till att jag inte postat här på så länge). Jag är väldigt sugen på att vräka igång ett Shadow of Yesterday-spel eller något liknande, men har plötsligt drabbats av stora skälvan vid tanken på att försöka spela ett spel där man tvingas tänka på annat än spelmässig strategi. Har ränderna gått ur? Rimligtvis borde det vara som att lära sig cykla, men lite ringrostig kanske man ändå blir. Är det någon som har åsikter eller erfarenheter kring det här? Att återvända till en spelstil (eller rollspel överhuvudtaget) efter en längre tids uppehåll känns inte helt oproblematiskt, men hur mycket kontinuerlig övning krävs för att man ska vara bekväm? Kan man bli sämre på tematiskt rollspelande?
Hoppas förresten att ingen har missat de här texterna, väldigt intressanta (även om de ofta upplevs som rätt självklara när man väl läser dem).
22 september, 2008 kl 10:02
Det finns en del att säga om det här. Det gränsar till en del funderingar jag har, provocerade av lågfrekvent spelande.
Mitt råd, till att börja med:
Gör ett försök. Jag tror du kan upptäcka att tematiskt inriktat spel i sin mest självklara form kommer ganska naturligt.
Mer sen.
23 september, 2008 kl 9:54
En fråga, Johan:
Vad, om något speciellt, är det som du tycker/känner skulle vara svårt?
23 september, 2008 kl 11:35
Mycket bra fråga. Jag tror det handlar mycket om små, subtila grejer som man egentligen aldrig kan vara säker på kommer funka men ändå har någon trygghet kring när man är mer varm i kläderna. Fingertoppskänsla och tajming, att de där goda idéerna faktiskt kommer när de behövs. Nu när jag tänker på det så är det där ju grejer som ofta överraskar när de kommer, den där “naturliga” förmågan att hitta rätt i historieberättande. Egentligen en konstig sak att haka upp sig på.
2 oktober, 2008 kl 9:54
I vissa fall (mitt t.ex.) kan vara till fördel att tvingas till en slags nystart. Med perspektivet ett längre uppehåll ger kan man dels sortera ut vad man gillar, vilka tekniker som fungerar – kort sagt hitta “sitt eget spelande” – och dels närma sig spelandet med ett större lugn, mer prestigelöst.
Samtidigt är det naturligtvis så att man blir bättre genom övning. Men utan reflektionen, och snacket, tror jag inte att övningen är lika effektiv i längden.
2 oktober, 2008 kl 12:55
Jag kom av mig lite, men var i förlägningen inne på samma sak som Jonas här.
Har det blivit något spel, Johan? Har du fått testa dina funderingar och farhågor?
9 oktober, 2008 kl 9:30
Inte ännu, nej. Jag får återkomma med någon slags uppföljning när det har blivit av. Har ni märkt, apropå det, att det blir svårare och svårare bara att komma igång ju längre uppehållet blir?