Igår spelade vi - Anders, Hans och jag - ihop för första gången sedan i vintras. The Shadow of Yesterday med Anders som Story Guide.

Min karaktär är en makthungrig ammenitisk ädling och Hans är en filosofisk och stamlös khalean som tagits som slav av min karaktärs Hus. Vi befinner oss mitt ute i Khales djupa skogar, där tre ammenitiska Hus har slagit sig samman i en expedition på jakt efter månsilver och gamla artefakter. Jo, intriger och ett och annat giftmord lär det bli.

Första spelmötet kanske inte bjöd på så mycket dramatik, utan introducerade personer och lade grunden för framtida konflikter. Men det var kul!

Under senvintern och våren har mitt spelande varit minst sagt sporadiskt (därav det uteblivna postandet här för min del) så det var fint att bara kunna sätta sig ner och spela. Och fint att det funkade så bra mellan oss också. De få tillfällen då vi började trassla kunde vi lösa det snabbt och smärtfritt. Mycket avslappnat.

Och som grädde på moset lovade Hans att spelleda nya D&D någon gång framöver också.

En toppenkväll helt enkelt.

De här två mastodontinläggen av Ron Edwards här och här berör många intressanta saker, alla väl värda en egen såväl som en övergripande diskussion. Men en sak jag särskilt reagerar på är det han skriver om hur fakta etableras i den gemensamma Fiktionen (”SIS:en”): om att rollspel traditionellt har varit dåliga på att reda ut vem som har rätt att säga vad, om vad och när (auktoritetsfördelning). Och hur distribuerad auktoritet (”samberättande”) kan (ofta?) leda till ett slags maktkamper om Fiktionen.

Han, Ron Edwards, har en ganska träffande roddbåtsallegori om det där, med i förlängningen rätt nedslående implikationer: “Det enda sättet att få fart på båten är att bara en ror.”

Det slår mig att rollspel, traditionellt, har varit rent uselt som gruppaktivitet betraktat. Istället har vi lärt oss – nödgats lära oss – att det enda sättet att spela har varit att en bestämmer (ofta spelledaren) och att resten ska underordna sig dennes vision och ledarskap.

Ganska långt från det “gemensamma historieberättande” rollspel ofta framhålls som. Och detta oavsett hur många samberättandeetiketter man än klistrar på sitt spel eller spelande.

Nedslående, som sagt.