Det är bara “Sorcerer and Sword” kvar, sedan har jag läst (om) hela Sorcerer-kvartetten.

Nu vet jag inte hur mycket hjälp Jesse Burnekos Sorcerer-skola varit - eller om det beror på att jag läst böckerna med inställningen att verkligen spela spelet (det brukar hjälpa mig att förstå spel) - men nog framstår Sorcerer som välkonstruerat och inte särskilt krångligt (”rättframt” som Peter Nordstrand skrev i en av kommentarerna till den förra tråden).

Men det rymmer också en hel del finesser - de olika delarna av regelsystemet samverkar på ett subtilt sätt som kanske inte är helt uppenbart. Det gick i alla fall mig förbi vid en första genomläsning.

Till exempel gillar jag hur de till synes arbiträra och onödiga bonustärningarna för rollspelande vid främst själva magiutövandet, i själva verket är en viktig del i hur Sorcerer arbetar med premissen. Snyggt.

Spelet är förvisso knappast felfritt. Det mesta handlar dock om presentationen: Jag saknar bland annat fler exempel på hur konfliktsystemet fungerar - både i enkla och komplicerade samt längre och kortare konflikter. Fler exempel på kreativt användande av “växlingsmekaniken” hade också suttit fint. Dessutom hade jag gärna sett att det trycktes på att konflikter i Sorcerer enbart är “conflict of interests” (å andra sidan är spelet ett barn av sin tid och då fanns det väl ingen risk att indie-indoktrinerade läsare skulle blanda in stakes och andra dumheter). Allt det där hittar man i och för sig lätt på Adept Press-forumet, men ändå.

… du tycker att du själv gjorde bra när du spelade nyligen.
… du gjorde som du tror någon annan uppskattade.
… någon annan gjorde som du uppskattade.

Det här diagrammet är riktigt coolt. Förväntningar, där har ni något jag gått och klurat på de senaste sex månaderna. Förväntningar och hur man uppfyller dem. Hur man skapar en miljö där förväntningarna förstås och kan infrias. Tillåtelse, som det står i diagrammet, tillåtelse att infria förväntningarna. Hur får man det? Hur ger man det?

Det här är förstås Kreativ Agenda i grund och botten, men att tydliggöra att en så pass enkel och säkert förbisedd sak som förväntningar spelar in kan underlätta kommunikation och förståelsen för vad Kreativ Agenda är. Finjustering av skillnader i samma agenda skulle man kunna säga.

Det är sånt här som låg till grund för mitt beslut att inte spelleda och är superviktigt för att börja spelleda igen.

Länge har jag sett Sorcerer mest som ett studieobjekt, främst intressant ur ett rent historie- och referensperspektiv. Att spela det har överhuvudtaget inte funnits på min agenda - man kan lugnt säga att min respekt för spelet har varit destruktivt stor, utan tvekan påverkad av dess rykte som svårgenomträngligt, svårförståeligt och allmänt konstigt.

Men under en tid nu har Anders lobbat för att vi ska testa det. Och jag har i mitt nyväckta intresse börjat snegla på böckerna igen.

Och som av en händelse dyker Jesse Burnekos “Sorcerer-skola” upp. I en samling trådar på Story Games tänker han gå igenom hur man spelar spelet på bästa sätt. De två första är redan uppe:

Practice: Sorcerer - An Introduction

Practice: Sorcerer - Conflict Subtleties

Jag vet inte om de verkligen är nödvändiga för att kunna förstå och spela Sorcerer - eller om de bara bidrar till ryktet om dess snårighet - men så vitt jag kan se verkar Jesse ha ett bra perspektiv där han i t.ex. tråden om konfliktresultionsmekaniken pekar på små nyanser som kanske inte framgår av texten, eller där våra ingrodda och förutfattade meningar (om hur man spelar “Forge-spel”) lätt kan leda oss in på fel spår. En föredömlig infallsvinkel.

 Tillägg: Länk till alla delar.

Hörrni, om vi spelar och det kommer till en konflikt, kan jag då anta att anledningen till att vi sträcker oss efter tärningarna (eller vad det nu är) är att du inte håller med mig om vad som ska föras in i fiktionen eller att din karaktär har andra intressen än min?