Vi gjorde varsin Hund igår kväll, Anders och jag. Hans är spelledare.

Min Hund, Broder Joshua, fick bland annat “Stormens öga” och “Alla måste få säga sitt” som Traits. En diplomatisk och lugn person – ytterligare förstärkt av hans höga Acuity och Will (vilket som av en händelse gör honom väldigt effektiv när skjutandet börjar …) – men med ett mörkt och otäckt stråk av oresonlig övertygelse: “Jag ska utplåna all er synd”.

Min bästa Trait? “De högg av två av mina fingrar”

Anders Hund är lite mer osäker i sig själv. En mammas pojke, en “push-over”. Jag lämnar till Anders att skriva mer om karaktären om han vill.

Hans bästa trait? “Min oskuld”

Vi satsade båda på att göra unga, nybakade Hundar, och hela gruppen har snackat om att lyfta fram den del av premissen som handlar om hur unga, relativt oerfarna människor tilldelas så mycket befogenheter, makt och ansvar. Känner jag oss rätt kommer vi också att fokusera en del på vad som händer när ideologi, tro och övertygelse, krockar med verkligheten.

Det här ska bli kul!

Jämfört med alla de här står sig mitt hittills bästa Trait – “Om jag pressas för hårt exploderar jag” – milt sagt rätt slätt.

Men jag blir helt otroligt sugen på att spela Dogs när jag läser dem.

Vilka är era bästa Traits?

Läs del 1 och del 2 först.

När vi avslutade Tribe 8-kampanjen förra veckan gav Hans sin karaktär Domino ett lyckligt slut. Det var väldigt fint och, vågar jag påstå, modigt. Inte bara för att Dominos historia var så fylld av kamp, våld och undertryckta känslor, utan också eftersom vi tidigare valt att ge nästan alla våra karaktärer tragiska, våldsamma eller åtminstone tvetydiga slut.

Precis som vi ibland måste visa på hur karaktärernas alla fel och brister leder dem rätt ner i fördärvet måste vi också försöka visa att det finns en chans att ändra sig, att de är värda att räddas.

Mitt under brinnande krig spirar kärleken och ger kraft och liv åt en tillvaro som annars är till bristningsgränsen fylld av död.

En grym hämnare inser vad hatet gjort med hans liv och lämnar det bakom sig genom att försaka vedergällningen och ge nåd.

Precis som det finns en kraft i ett tragiskt slut, en karaktärs död, ett meningslöst offer, finns det kraft i det positiva, det glädjande, hoppet.

Det ska jag aldrig glömma bort igen.

Läs del 1 först.

Hank i Dust Devils var en otäck person. Han njöt av att plåga folk – hans Devil var “Grymhet” – och han var i Brownstone, Montana för att döda den ökända banditledaren James “Widowmaker” Cartwright, som nyligen satts i stadens fängelse.

Spelet blev hårt och mörkt; det allestädes närvarande våldet grisigt, fult och otäckt. Det uppdagas att Widowmakers gäng är på väg till staden för att frita honom. Hank lyckas övertala sheriffen om att ge honom banditledaren, för att “bli av med problemet”, och han rider ut ur staden, långt ut till en öde kyrkogård. Den sista biten släpar Hank Widowmaker efter hästen. När de i gryningen kommer fram skär Hank loss honom och slänger iväg en revolver. “Ta upp den.”

Widowmaker, knappt vid medvetande efter Hanks behandling, lyckas få fatt i revolvern men Hank skjuter honom i handen, och fortsätter med att sparka honom. Banditen krälar på marken, Hank tvingar honom upp på knä. Hank sätter pipan mot hans panna och spänner hanen. Widowmaker gnyr, ber om nåd.

Hank fortsätter trycka pipan mot hans huvud. Det är tyst. Förutom vindens vinande hörs inte ett ljud. Solen går upp.

Och jag säger att Hank sänker revolvern, sitter upp på hästen och utan att se sig om rider iväg.

Den här posten blev så lång att jag delar upp den i tre och samlar eventuella kommentarer under den sista posten.

I helgen fick jag chansen att testa tre spel – My Life with Master, Grey Ranks och Dust Devils – som alla har någon form av epilogfunktion i systemet. I My Life with Master är man som spelare ganska styrd eftersom det finns ett antal fasta slut man måste förhålla sig till. Men i Grey Ranks och Dust Devils har spelaren stor frihet att själv bestämma hur epilogen ska utformas.

Olek i Grey Ranks var en osäker, blyg och timid 17-åring. Inte helt olik mig själv i den åldern. Hans drivkraft i upproret, skälet till att han fortsatte slåss trots allt elände, var hans första kärlek Julia. Vi spelade en scen med deras första, trevande, flyktiga kyss. Väldigt fint. När vi kom till nästa kapitel visste vi dock att Olek skulle skrivas ut ur historien genom ett nervöst sammanbrott. Och så blev det: Han fångas i full färd med att hänga upp en halmdocka med en tysk uniform i en lyktstolpe, och blir så rädd att han inte ens försöker fly. Jag bestämde att Olek inte skjuts på fläcken utan arresteras och sätts i ett läger. Under tiden han förs bort satte jag upp min sista scen, en återblick där vi spelade ut hur Olek och Julia möts i den numera helt förstörda parken där de först träffades. Jag visste precis vad jag ville göra: Olek berättar hur Julia är den enda som håller honom uppe, det är deras gemensamma framtid han slåss för. Han ber henne om ett löfte – att hon ska vänta på honom, att de ska gifta sig när kriget är över.

Jag rullar tärningen. Hjärtat i halsgropen.

Och lyckas.

Julia lovar att vänta på honom. Hon är osäker på om kriget verkligen kommer att ta slut, men hon är säker på Oleks kärlek, sin egen – deras gemensamma.

Vi spelade ut resten av kapitlet. Anders karaktär skrivs ut genom att bli galen, men Johans hänger kvar i ett kapitel till. Sedan skulle även han att skrivas ut genom att bli galen. Men vi tvingades bryta spelet, och hann varken spela ut det eller våra epiloger.

När vi snackade efteråt sa jag att jag inte visste hur Oleks historia skulle sluta, om han skulle överleva lägret eller inte. Jag ljög. Jag visste, men sa inget. Kanske för att jag inte vågade.

Olek skulle överlevt och Julia skulle ha väntat på honom. Så var det. Kärleken övervinner allt.