Okej, det här är väl knappast något nytt för majoriteten av er som läser här, men den hamstrande arkivarien i mig vill ändå spara det (för mig själv i första hand, och folk som är nyfikna på spelardrivet, tematiskt spel i andra) eftersom jag är ganska nöjd med den korta och kärnfulla sammanfattningen.

Ursprungligen postades den här som ett svar på frågan ”Hur spelleder DU dina äventyr?”.

I korthet:
* Spåna gemensamt fram ett kampanjuppslag – var är karaktärerna och vad vill de göra?
* Gör gemensamt spelarkaraktärer med tydliga mål och drivkrafter; ge varandra input; diskutera karaktärerna och vad ni (spelare såväl som spelledare) vill ha ut av spelet.
* Spelledaren gör spelledarkaraktärer med utgångspunkt från spelarkaraktärernas (och spelarnas) mål och drivkrafter. De viktigaste frågorna att svara på är: Vad vill de ha av spelarkaraktärerna? Hur ska de ”träffa” spelarnas intressen?
* Spelledaren skissar upp en konflikt- och relationskarta: Vem vill ha vad och av vem? Vem hamnar på kollisionskurs med vem? Vem ligger med vem?
* Utifrån kartan (och allt tidigare material) konstruerar spelledaren ett par ”bomber” – öppna situationer som ställer spelarkaraktärerna inför dramatiskt intressanta val – per person.

* Spela! Sätt upp en scen och kasta fram en bomb. Se hur spelarna reagerar och spinn vidare på det; ändra planerna (bomberna) om det behövs. När scenen känns avslutad och/eller tappar fart, bryt och sätt upp en ny. Låt spelarna begära scener om de vill; alternera med spelledarstartade scener.
* Repetera till spelmötet är slut.

Mellan spelmötena:
* Diskutera vad som hände sist och vad alla vill se mer/mindre av.
* Uppdatera konflikt- och relationskartan.
* Skriv nya bomber.

Frågor på det?

Jag har, när jag spelat The Shadow of Yesterday, upplevt två Buy Offs av Keys, men bara som andra spelare har gjort. Fast egentligen är det fel att säga så för det finns inget “bara” över det, det är något av det fränaste jag varit med om vid ett spelbord, båda gångerna. Det är sådant jag spelar för att uppleva.

Som nu senast. Vi är fyra spelmöten in i vår Tribe 8 TSOY-kampanj Exodus. Det är jag, Jonas och Hans som spelar. Jonas är spelledare.

Hans spelar Domino, en komplex karaktär som ständigt balanserar på gränsen till vansinnigt våld och självdestruktivitet. Samtidigt så anar man att det finns andra känslor inom honom, godhet och ledaregenskaper, men när de dyker upp så ser han till att sabba det, ofta ganska spektakulärt. Hans drar sig inte för att spela honom osympatisk, och det, just i kombination med de skymtande försonande dragen, gör det modigt.

Men i onsdags förra veckan så var det draget till sin spets. Domino har Key of the Tough Guy, Key of the Masochist och sedan ett spelmöte tillbaka även Key of Love för Jemima, krigarkvinnan som han en gång, i fångenskap hos Z’bri (settingens demoner och bad guys), tvingats våldta och som han i första spelmötet stack en kniv i ryggen på. Relationen mellan Jemima och Dom är en kokande kraftmätning. Ingen av dem vill vika sig och visa sig svag för den andre. Mellan dem står deras gemensamma barn, och i spel har det här i grund och botten varit en otäck och gripande vårdnadstvist. Som medspelare växlar jag mellan att kisa mellan fingrarna, fasar för hur det ska utveckla sig och slänger Gift Dice på konfliktelden.

Spelmöte 3 slutade med att Dom och Jemima nådde ett slags samförstånd och Dom tog Key of Love. Han lovade också min karaktär Pandora att stå vid hennes sida när uttåget ur de Fallnas Stad startar, med henne som ledare.

Nu sviker han det löftet när en representant från Jackers, en grupp som Domino delar trosgrund med, dyker upp och vill ha honom på sin sida. Efrata, kvinnan från Jackers, är ännu en mycket bra SLP från Jonas sida. Helt klart skapad för att trycka så hårt det bara går på Dominos ovilja att vika sig för starka kvinnor. Och mycket riktigt försöker Hans senare få Domino att ta över ledarskapet av Jackers-gruppen. Vad som egentligen står på spel är dock värre än så; han vill avstyra, och helst slippa utföra, ett attentat på Pandora. Men han får spö. Hans tar det till Bringing down the Pain. Och Pain blir brought down. Domino får spö, så mycket spö.

Hans bestämmer sig för att ge sig. Domino ger sig. För första gången någonsin backar han från en strid. Han har fått nog. Han är trött på att ständigt ta stryk och ge stryk för att bevisa något, för att stänga ute sina riktiga känslor, för att straffa sig själv.

Allt det här snackar vi om medan Hans överväger hur han ska ta Dom vidare i spelet efter det här. Hur han som spelare vill fortsätta och vad det här betyder i historien. Kanske vad det betyder för oss som spelare.

Så köper han loss Key of the Tough Guy och Key of the Masochist och i flera dagar efteråt kan jag inte sluta tänka på det.

En grej jag gillar med vårt spelande är att vi är bra på att stanna upp och reflektera över karaktärerna och vad deras handlingar säger om dem. Särskilt nu under vår senaste Tribe 8+TSOY-kampanj har vi i pauser mellan scener ofta kommenterat hur vi upplever såväl spelar- som story guide-figurer.

Förutom den rena nödvändigheten för att få till stånd ett fungerande tematiskt spelande, tror jag att det ger oss alla – definitivt mig i alla fall – en mer nyanserad syn på karaktärerna, vilket i sin tur ger nya trådar och infallsvinklar att ta upp och spela på, och i slutändan både mer dynamiska karaktärer och en mer dynamisk berättelse.

Snack alltså. Har vi pratat om det förut?

För snart ett år sedan startade Jonas ett snack om vilka spel som släppts under GenCon som verkade spännande: Såhär i post-GenCon-tider.

Nu är det dags igen.

Johan och Ronny är sugna på Dirty Secrets.

Jag ser fram emot småhemliga Poison’d och Psi Run.

Matt Snyders 44 kanske?

Jag har säkert missat nåt.

Få höra vad ni andra håller koll på!

Det här är en reflektion över årets spelande så här långt (In a Wicked Age, Dogs in the Vineyard, Carry, Burning Wheel, Primetime Adventures, One Can Have Her och nu Tribe 8 TSOY) och hur det ibland känns nästan som att fuska för att det flyter så bra.

Har man läst A Game of You under året så har man förstås förstått att så inte alltid är fallet. Det har strulat betänkligt ibland (PTA) eller inte setat som en smäck direkt (BW, Carry), men nog säger det något om att det nästan är det förväntade tillståndet, att det känns mer rätt, bekant och identifierbart än det friktionslösa fantastiska spelandet.

Jag spelar med en grupp som det stämmer med, som är mina vänner. Vi väljer spel vi alla är intresserade av och som passar vår stil. Vi snackar om saker som strular och ser till att lösa och förbättra det och sätter det sociala samspelet oss emellan i första rummet.

Lik förbannat slappnar jag inte av. Det känns fel när allt synkar.

I ett mail där vi diskuterade ett spelmöte med Tribe 8 TSOY i början av sommaren skrev jag till Jonas något i stil med “ibland känns det som att du ger mig precis det jag vill ha” och det var menat som någon slags kritik.

Då fattar ni kanske vad jag menar. Jag måste skärpa mig.

För egentligen är det så att det hittills har varit ett jätteroligt rollspelsår. Jag är glad över att regelbundet spela med Jonas och Hans och det har varit toppen när jag träffat och spelat med andra också (Jonas, Peter). För kanske första gången någonsin har jag haft kontinuerliga spelupplevelser där alla drar åt samma håll och strävar efter tematiskt rollspelande.

I onsdags satte vi oss ner efter semesterstiltjen för att spela igen men kände oss sega och ställde in. Istället satt vi och snackade och det var en skön och inspirerande kick-off.

Jag ser fram emot nästa vecka och för den delen hela hösten (en del spännande grejer vid horisonten …) och ska se till att inte ifrågasätta mitt eget, och andras, roliga.

Ni kanske har sett det redan men jag tänkte göra er uppmärksamma på att Chris Chinn som skrev en av de allra bästa rollspelsrelaterade bloggarna, Deep in the Game, börjat skriva igen.

Se vad han har att säga om sociala strukturer, spelarkultur och föränderliga karaktärer på Deeper in the Game.