Vi har bytt vår underrubrik – “Tankar om och kring Story Nu-spel” – till det tydligare “En blogg om tematiskt rollspelande”.

Det är ingen förutom vi (och knappt ens det längre) som använder begreppet “Story Nu”, och de senaste veckornas närmast komiskt kaotiska förvirring kring “narrativism”/”narrativistiskt” gör det mindre lockande att hålla fast vid den terminologin (jag har dock aldrig varit särskilt förtjust i det namnet).

Tematiskt spelande och tematiska spel känns precist och bra. Eller åtminstone så precist och bra det kan bli.

Nu är det bara att invänta 30-sidorstråden om “tema”.

En sak vi har börjat göra i spelgruppen är att ställa oss frågan varför. Inte formulerat just så och aldrig ifrågasättande, men alltid med avsikten att förstå vad det är med ett spel, en setting eller en idé som vi gillar och vill komma åt.

Låt mig förklara med ett exempel:

Säg att jag nämner att jag gillar George R.R. Martins A Song of Ice and Fire-böcker. Jag tar dem som ett exempel både för att jag vet att det är en populär värld att föreställa sig spel i och för att jag faktiskt övervägt saken själv till och från.

Men, säger Jonas och Hans, vi har inte läst böckerna. Vad är det med dem som du gillar? Vad gör dem intressanta?

Och nu måste jag tänka efter. Är det känslan jag får av den bistra snötäckta miljön kring Winterfell? Hmm, den gör sitt till ska erkännas. Den brutala och oskygga skildringen av våld och sex? Jodå. Så är det det jag ska kolla efter i ett regelsystem; som jag vill se lyftas fram? Är det då Burning Wheel som ligger bäst till? Eller TSOY med sitt fokus på relationer och pool-refreshments?

Jag tänker lite till. Så slår det mig: vad som verkligen gör böckerna till vad de är för mig är det skiftande berättarperspektivet och den oförlåtliga inställningen till vad som är en protagonist, tillsammans med frågeställningarna kring familj, heder och dagsaktuella politiska frågor.

Vips så kan jag se att lockelsen finns inte för mig i det där allra första kapitlets förtätade stämning, eller ens de fängslande beskrivna hovintrigerna. Det är något annat jag vill få fatt på.

Och då är vi framme vid nästa fråga. Hur?

Hur ska jag se till att få den upplevelse böckerna ger mig i någon form nu när jag vet vad den har sitt ursprung i?

Kanske ligger då In a Wicked Age bäst till. Ett spel som kan ge mig en berättelse där berättarperspektivet skiftar, om än utan Martins svepande långplanerade plot. Ett spel där vem som är en protagonist avgörs på ett obönhörligt sätt genom att konstatera hur intressant karaktären är för historien. Har man, som Eddard, redan bestämt sig för vad man står för, och aldrig tar ställning eller utmanar sin ståndpunkt, blir man inte långvarig i IAWA.

Eller kanske Hero’s Banner? Eller …

Ni förstår. Poängen är att vi vet vad vi ska söka efter om A Game of Thrones är aktuellt som inspiration för ett spel. Det behöver inte ens utspela sig i en variant av böckernas skitiga mörka medeltid, utan kan skifta färg och efemära detaljer efter tycke och smak när man nu bara kommit fram till vad som egentligen är lockelsen.

För någon annan kanske det är just miljöerna som gör det, eller handlingen med sina maktkamper kring tronen och giftiga sociala intriger. Då får man försöka hitta ett stöd för det i sitt val av regelsystem.

Är det någon som ställer liknande frågor eller tar liknande vägar för att komma fram till målet med ert spelande?

Generellt tycker jag att vi är ganska bra på att ha ett “faktiskt spel”-perspektiv i våra poster här på bloggen. Och det tror jag är väldigt bra och givande och lätt att ta till sig – när vi snackar teori är den praktisk. Om ni fattar vad jag menar.

Ibland snurrar och surrar vi dock lite för långt från kärnan i det jag vill hålla på med. Det blir mycket snack om mekaniker och tekniker. Och så gruppdynamik på ett hörn. Försvinnande lite handlar om den eftertraktade produkten av vårt spelande – teman.

Då är det bra att få en sådan här påminnelse, och som leder en tillbaka till det Vincent Baker – som vanligt klarsynt och välformulerat – skriver om att skapa tema.

Det här är ett ämne jag gått och funderat på ett tag nu, och jag tänkte försöka (med betoning på försöka) formulera några tankar om det i en framtida post.

Eftersom ingen ändå orkar läsa ett långt referat om exakt vad som hände när vi spelade carry, blir det istället några mer handgripliga tips och reflektioner.

Som kanske anats i några kommentarer gick första spelmötet “sådär”, men med ett rejält snack efteråt – direkt efter mötet och senare via mail – kom vi tillrätta med de flesta problemen. Det andra spelmötet var alla mer på hugget och medvetna, och det blev mycket bättre och roligare. Jag spelar väldigt gärna carry igen, med dessa grejer i bakhuvudet:

Sätt upp tajta scener. Jag brukar alldeles för ofta, av ren slentrian, börja med att sätta upp väldigt lösa scener för att liksom “spela oss in i” scenariot/spelet, och först sedan vi blivit varma i kläderna våga tajta till scenerna. Den taktiken funkar sällan bra, det blir väldigt lätt för mycket harvande och fritt spel utan att man rör sig framåt. Så också denna gång. Vi fastnade lite för ofta i gnabbande mellan karaktärerna, och gick efter ett tag halvhjärtat in i konflikter om vem som skulle vinna grälet, bara för att få något slags avslut. Det andra spelmötet satte jag upp mycket tajtare scener, och pressade hårdare mot tydliga konflikter, vilket gjorde att vi hade en agenda att spela mot; scenerna blev distinktare och spelet blev överlag intensivare och bättre.

Spela ut konflikterna ordentligt. I början var vi lata, slog tärningarna, konstaterade resultatet och sa “Okej, du vinner dina stakes”. Det var platt och tråkigt. Under det andra spelmötet följdes varje “runda” av en tydlig beskrivning av vad som hände, vad karaktärerna sade och hur de reagerade – vi tolkade helt enkelt tärningarna och omsatte dem i, vad jag i brist på bättre ord skulle vilja kalla, “rollspel”. Resultatet blev ett mer levande spel, som kändes mindre platt, och konflikter som fick en större betydelse, såväl fiktionsmässig som för oss deltagare.

Pusha, pusha, pusha i konflikterna. Själva konflikterna blir givetvis intressantare, men spelarna förlorar också tärningar och tvingas till slut mot en ändring av karaktärens psykologiska profil. Jag var alldeles för dålig på att pusha i under det första spelmötet – som ett resultat satt både Anders, men framförallt Hans på varsin hög med tärningar och var relativt säkra mot profiländringar. I slutändan hade vi bara en enda profiländring under hela spelet (Anders karaktär gick från Accuser till Brawler), vilket var lite tråkigt.

Använd Burden-tärningarna. De är inte bara gratis (så spelarna förlorar egentligen aldrig på att använda dem) utan, viktigare, ger spelarna möjlighet att föra in sin Burden i spelet på ett handfast sätt – mycket, mycket viktigt för känslan i spelet. Inför det första spelmötet tonade jag, i förbigående och utan att tänka mig för, ner deras betydelse och det var ett stort misstag; jag tror att vi alla saknade karaktärernas Burdens och kände att detta möte var lite tunt. Under det andra spelmötet var vi alla på det klara med hur viktigt dessa tärningar var, använde dem i nästan alla konflikter och som ett resultat fick spelet en större tyngd.

Sätt upp en action-scen så fort som möjligt. Vi märkte en stor skillnad före och efter vår första action-scen: De första scenerna (squad) var trevande och ganska ostrukturerade, men stressen och tempot i action-scenen gav energi till, och lyfte, resten av spelmötet.

Låt action-scenerna pågå i minst tre-fyra rundor. Då går det åt mer tärningar för dem som ska agera efter orderna. Och profiländringen rycker närmare. Dessutom ger det, förhoppningsvis, större Fallout. (Vi spelade för övrigt med de inofficiellt officiella Fallout-reglerna där man får ge Fallout till alla som använder sina Burden-tärningar utan att det kostar några poäng. Utan att ha något att jämföra med tror jag att det gör spelet hårdare, snabbare och roligare.)

Gå igenom reglerna för End Game med alla deltagare. Jag som spelledare kände givetvis till End Game-reglerna. Anders hade lånat och läst boken och hade åtminstone ett hum om dem. Hans visste att de existerade, men förutom detta visste han inget om dem. Så även om vårt End Game var spännande och bra, tror jag att det kändes lite snopet för Hans – han sade det aldrig rakt ut, men det märktes på honom.

Förhoppningsvis har Anders och Hans några egna reflektioner och tillägg.

Du missar väl inte Showtimes spion-miniserie Dead Stations, om CIA-agenter i det sena sjuttiotalets Berlin, som SVT visar i april och maj? Första avsnittet av fem som sändes igår bjöd på ett rappt berättat drama där fokus låg på verkliga människor och vardagliga problem snarare än högspänning och spionaction, även om det inte saknades nervpirrande scener. Spionspelet blir ironiskt nog källan till identifikation med karaktärerna genom att utgöra fond för och förstärka de slitningar som uppstår i svåra situationer och skapar en känsla av att vara snärjd i sina livsval, något de flesta av oss kan känna igen sig i.

I flera scener får vi se hur CIA-agenten Ulrike Kessler (spelad av Michelle Forbes som vi sett i Homicide: Life on the Streets och nu senast Battlestar Galactica) kämpar med sitt drogberoende samtidigt som hon försöker behålla kontroll över sitt jobb och ta ställning till det faktum att hon är gravid. Den amerikanske biologiprofessorn John Miller (en mycket bra Shawn Doyle från Big Love) som värvats av Kessler framstår först som sympatisk och nästan lite naivt smickrad av att agera springpojke åt CIA men snart framträder mer kyliga och beräknande drag hos honom. Att se om och hur Miller kan bevara sin mänsklighet och moral kan bli en av de saker som får tittare att fastna framför den här lovande serien. Den är inte bara snyggt filmad och stilistiskt säker utan låter ana ett djup som matchar. Och av den av SVT ihopklippta försmaken av nästa avsnitt att döma så får även de som eftertraktar mer spionintriger och spänning sitt lystmäte.