Det är dags för julpyssel på A Game of You. Jag har fastnat rejält för Vincent Bakers kommande spel In a Wicked Age som jag hoppas vi får se i sin färdiga form nästa år. Så länge tänker jag försöka spela det mer och vill gärna uppmuntra fler att göra samma sak.

En sak jag har tänkt på ett tag är olika sätt att ändra färgpaletten genom att byta ut elementen i spelets situationsgenerator.

Vincents “värld” så som den finns återgiven i äventyrselementen har en särskild stämning och prägel som jag tycker mycket om, men eftersom det är kul och kreativt så har jag klurat på lite olika sätt att skapa sitt eget fantasyorakel att använda i spelet.

Ett sätt är att innan spelmötet komma överrens om en stämning eller setting som alla eftersträvar, och sedan hjälpas åt att komma på passande äventyrselement.

“Så alla gillar Earthsea? Vad säger ni om att vi försöker fånga en liknande värld i våra äventyrselement? Alla skriver ner 20 var till på torsdag.”

Eller så kan man som SL pitcha en egen idé och i förväg förbereda “sin” spelvärld i stycken för slumpgenerering.

“Hm, den här kartan jag har liggande är rätt cool. Den består mest av en massa platser och namn, men jag kanske kan plocka ut en del karaktärer och annat utifrån det.”

Ett tredje upplägg är att använda äventyrsgeneratorn för att komma åt märgen i färdiga spelvärldar. Att använda detaljer, händelser och karaktärer från sina settingböcker och äventyr för att skapa en genväg och egen ingång i de inneboende och ofta spännande möjligheter som finns där. Gå över ditt Exalted-supplement eller en stadsbeskrivning till WFRP. Plocka fram den där gamla favoritmodulen och stryk under med penna. Du kommer att finna att det ofta fullkomligen kryllar av material att använda som element till In a Wicked Age. Inte sällan saker som är bakgrund och kuriosa, försigår i kulisserna eller intressanta och färgstarka karaktärer som du nu kan ge spelarna direkt åtkomst till.

Jag kommer själv att få svårt att spela något under jul och nyårshelgen, men skulle någon annan ha tillfälle så är In a Wicked Age otroligt snabbt att sätta igång, och då kan det här vara ett sätt att damma av någon rollspelsbok man har liggande och använda den på ett nytt sätt.

Jag tänkte att vi skulle ta och prata lite om tid i rollspel.

De senaste gångerna jag har spelat, vare sig jag varit spelledare eller haft kontroll att göra det som spelare, har jag nästan uteslutande scenindelat väldigt snävt vad gäller tidsförhållanden i spelet. Det har varit mycket “nästa dag” och “två timmar senare”.

De enda gångerna jag tagit ut svängarna lite har varit när vi spelat Polaris. Och jag tycker det är en jätteskön känsla att skifta tidsperspektiv i spelandet; flytta fram spelet månader; spela ut tillbakablickar.

Varför vågar jag då inte göra det oftare?

Jag skriver vågar för att jag tror att det är det som det handlar om; modet att göra — eller ens att kommunicera viljan att göra — de klippen saknas.

Det här hänger ihop med den verkliga tiden ett spelmöte varar också. Om jag är ute efter story NU, så är det större chans att vi upplever fullödig fiktion om man inte fegar ur på scenindelningen, och då finns mycket att vinna på att måla med större penselstråk under de två-tre timmar våra spelmöten varar.

Ibland så skapas å andra sidan verkligen en förhöjd känsla av att händelserna in-game utspelar sig under en väldigt kort tidsrymd, så det här går åt båda hållen.

Den enklaste lösningen är att jag tränar upp mina egna tekniker för det här, och pratar och kollar med de andra spelarna när vi startar och avslutar scener. Att jag vågar fråga dem om det är okej att starta en scen ett halvår in i framtiden t.ex är det första steget.

En mycket mindre direkt påverkbar, men kanske än mer grundläggande sak, är att använda spelsystem som ger mig hjälp på traven.

Därför skulle jag vilja diskutera vilka farthållningsregler och spel du som läser A Game of You tycker är bra för en mer driven och intressant scenindelning. Jag är också intresserad av att höra hur ni gör när ni spelar, med eller utan de här verktygen.

Man kan säga mycket om Ron Edwards. I mitt tycke har han en beundransvärd förmåga att se genom, och med ett par träffande formuleringar blottlägga, många av de mer eller mindre dysfunktionella traditionerna som genomsyrar rollspelshobbyn. Jag gillar skarpt hur han visar på dumheten i att hålla kvar vid gamla vanor, och hur han ifrågasätter djupt rotade föreställningar om hur det “ska” vara.

Den här veckan har han varit i högform och bland annat analyserat förhållandet mellan spelledare och spelgrupp – hur kommer det sig att spelledare ofta, medvetet eller omedvetet, anser sig/anses “äga” sina spelgrupper? Och hur påverkar det i sin tur det sociala kontraktet?

Det är högintressant läsning av den typ som man nästan bara får sig till livs på The Forge (och dess satelliter i form av associerade bloggar).

Just den sociala aspekten önskar jag att många, många fler ägnade sina tankar åt – särskilt här i Sverige, där folk mest verkar tjafsa om saker som att fria färdigheter leder till superoptade rollpersoner, och hur man ska kunna skriva äventyr när spelarna har “för mycket” att säga till om. När ska även vi lyfta blicken och våga oss ut ur pojkrummen?