Jag spelar Unknown Armies med Jonas och Kory för tillfället. Det började rätt bra och har bara blivit bättre efter varje spelmöte, men också tydligare att det roliga har väldigt lite med spelet att göra. Eller snarare reglerna. Det spelet har bidragit med är en känsla och sammanhållen bild att samlas kring.

Jag tycker att spelmekaniken i teorin är en bra bärare av färg och stämning och har velat använda reglerna till detta. Men det funkar inte för mig.

Det är till och med så att jag tycker det är svårt att spela så fort vi kommer fram till ett moment i spelandet där reglerna aktiveras. Jag känner tydligt hur lätt det är att missbruka min makt som SL och det har också stundtals blivit en i mina ögon tydlig och obekväm klyfta mellan spelare och spelledare.

På plussidan finns en återupptäckt lust för dialogdrivet spel. Jag har medvetet lagt det här åt sidan sedan en tid för att testa andra tekniker (och för att jag var trött på det). Nu ser jag tydligare hur jag kan föra in det i tex Polaris och Primetime Adventures igen och ha ännu roligare.

(Det var i ärlighetens namn In a Wicked Age som först gjorde mig sugen på och fick mig att börja använda det här med in character igen.)

Förberedelserna både som grupp och senare som SL tycker jag har funkat fint, men det är möjligt att jag förbiser något där eftersom det här glappet infinner sig i spel ibland.

Det var det onda och det goda. Det fula, det är den fruktansvärda lilla stunden av poängutdelande efter spelmötet.

När jag spelat Polaris – troligtvis världens bästa spel, någonsin – är det en, och bara en, sak som varit smolket i min glädjebägare: det är så roligt att driva riddare i fördärvet att det varit snudd på tråkigt att vara Hjärtat.

Men det här inlägget var en ögonöppnare.

Såhär: Som Misstaget driver man på mot en neslig, tarvlig, ful och icke ärofull död. –> Protagonisten dör som en usel förrädare som lierat sig med demonerna.
Som Hjärtat driver man på mot en ärofull, meningsfull och vacker död. –> Protagonisten dör när hon försvarar något viktigt; ett meningsfullt offer.

Tricket är alltså att dö när man uppnått sitt “mål”, men innan ens Misströstan hunnit driva en över till den andra sidan.

Polaris supertajta och oerhört smarta design fortsätter att imponera.

(Anders, när spelar vi nästa gång?)