Igår kväll avslutade vi vårt The Shab-al-Hiri Roach-spelande. Kory vann – han fick Kackerlackan inför den fjärde Händelsen, men lyckades driva ut den under den sista (i samma scen där min karaktär, Ass. Prof. Boatwright McCarter, för övrigt klådde upp hans karaktär, Dr. Rexrothe; insert triumferande hånskratt).

I den sista scenen förstörde en blåslagen Dr. Rexrothe det träd Anders karaktär (vars namn jag tyvärr glömt; en bohemisk kvinnlig biologiprofessor med en till synes omättlig aptit på män var det i alla fall) planterat som ett tecken på att hon lämnat sitt syndfulla leverne bakom sig.

Eftersom jag hade överlägset mest Reputation fick jag bestämma Pemberton Universitys, och Kackerlackans, öde. I min epilog berättade jag hur matematikern McCarter lämnade P.U. och företog en lång resa tillbaka mot hemstaden New Orleans, och hur han under tiden arbetade på den mystiska ekvation vars lösning innebar att portarna till helvetet öppnas …

Det var två mycket roliga spelmöten där vi mördade pemberton-folk och högg varandra i ryggen ackompanjerat av glada/sadistiska skratt. Själva strukturen med de olika Händelserna (Events), med tillhörande obligatoriska SLP:s, gjorde det enkelt att sätta upp scener.

Jag upplevde tyvärr att spelet blev en aning repetitivt på tre spelare. Det blev lite för många snarlika konflikter där vi försökte sätta dit varandra för olika verkliga och påhittade hemskheter.

Dessutom kanske vi var för fega och hade vid några tillfällen vaga stakes – stakes utan påtaglig effekt. Ibland hade vi nog tjänat på att spela oss fram till en konflikt istället för att bestämma den innan scenen startade.

Sedan känns reglerna inte riktigt helgjutna – det blir emellanåt ganska mycket “hand waving” under konfliktproceduren. Känslan av att det är ett litet spel som kanske inte är stort nog för sin kostym är svår att skaka av sig. Det är möjligt att en uppstrukturering av konfliktproceduren skulle göra spelet gott. Å andra sidan kanske man då förlorar en del av den lätt kaotiska känsla som är så kongenial med miljön.

I tråden om Jason Morningstars, Clinton Nixons et al, Cold City-kampanj berör de i förbigående möjligheten att spola tillbaka en händelse, att ta om den, och i efterhand ändra vad som egentligen inträffade.

Jag har själv gjort det vid några tillfällen. I vår kortlivade PTA-serie “FALL”, spelade vi om minst en scen (efter att den, med konflikt och allt, var över) eftersom den kändes platt och intetsägande – den förde varken historien framåt eller sa något intressant om karaktärerna. Jason&co verkar lite motvilliga till att göra det dock; och jag kan känna igen känslan.

Fast samtidigt tycker jag ju att det borde vara den mest naturliga sak i världen.

Om jag kan ta ett steg tillbaka från min karaktär, diskutera scener (och deras mål), bjuda in medspelarna och rent allmänt ha en mer avslappnad inställning till berättelsen – varför bär det då emot att spola tillbaka och göra om?

Är det bara gammal slentrianillusionism som spökar eller ligger det något annat bakom? Handlar det om bekvämlighet; om att inte vilja rota i sådant som redan avhandlats? Kan jag ana en irrationell känsla av fusk?

Vad känner ni inför möjligheten att ta om; gör ni det eller inte? Och hur resonerar ni i sådana fall?