I posten en bit ner – “Om att sätta stakes” – skriver Anders om den omtalade stakes-diskussionen på årets GenCon. Det har sipprat ut en del om vad som sades där, bland annat på The Forges Actual Play-forum.

Och så igår kom den här tråden på Story Games-forumet upp, och återupptar diskussionen för oss andra att lägga oss i.

Så, vilka nya (i vid bemärkelse) spel ser ni fram emot då?

(Själv ser jag fram emot Don’t Rest Your Head och Shock:. Även Death’s Door och, ännu inte publicerade/färdiga, Verge verkar mycket intressanta. Och så dök dessutom det här plötsligt upp och platsade liksom perfekt i min Invisibles-tankade hjärna).

På årets LinCon spelade jag ett riktigt roligt pass Trollbabe. Jag skrev en spelrapport om det här.

När jag ser tillbaka på det är det en sak jag inte kan släppa.

Det var jag och en annan kille. Jag var SL. Jag berättade om spelet helt kort och han gjorde en trollbabe.

Jag snodde ihop en situation och story stakes.

Jag visade kartan och frågade killen vart hans trollbabe var på väg.

Han sade ”hon är här, på väg söderut efter att ha varit och hämnats sin bäste vän”.

Jag sade ”coolt”.

Sedan så började vi spela.

Woah.

Vad hade hänt om jag varit alert nog att säga ”vänta - efter att ha hämnats sin vän? Varför börjar vi inte med att hon är på väg för att göra det?”

Den senaste tiden har jag funderat en hel del kring att sätta stakes. Senast jag och Jonas spelade – TSOY i början av juli – så berörde vi ämnet helt kort.

Mina tankar har kretsat kring de lite väl snåriga procedurerna kring att sätta mot-stakes (om jag vinner, så XXX, om jag förlorar så YYY). Vid ett par speltillfällen har jag märkt att det här stannat upp spelet, att det ofta är svårt att motivera, och ibland ens hitta, vettiga mot-stakes och att det sällan leder till den eskalering av insatser man skulle kunna hoppas på.

Kontrastera detta med Dogs in the Vineyard där det istället klargörs att konflikter handlar om en enda sak som står på spel. ”Hindrar du hembrännaren att skjuta sin otrogna hustru?”

Visst finns här inbakat implicita mot-stakes, men finessen med Dogs är att konfliktlösningen sedan själv tar hand om det i form av eskalering och fall-out. Stenhårt, systemunderstött fokus.

I andra spel tyckte jag att stakes-sättande tappade sin smak när det började kännas struligt och självändamålsmässigt. Jag lutade mer och mer åt att släppa mot-stakes som en teknik.

Helt kort om proceduren:

Själva kärnan är situationen (och konflikten som ett sätt att lösa den). Inget konstigt där, men det kan vara värt att notera att finns det ingen konflikt är det sällan värt att fullfölja – spela på. Sedan kommer intentionen. Att klargöra intentionen för den aktiva protagonisten är det absolut viktigaste och utan detta inga stakes. Utifrån intentionen (som står fast) kan man sedan trissa upp sina stakes från konfliktens olika sidor. Avgörande här är att ha situationens lösning som sitt mål; att vunna såväl som förlorade stakes leder framåt — till en ny situation.

Att sätta X&Y-stakes blir alltså framförallt ett sätt att skapa en arena för en ny situation och konflikt, och i förlängningen ett sätt att undvika fällan att påbörja nästa scen i direkt anslutning till den just avslutade.

Jag är i skrivande stund mer attraherad av att lära mig konsten att klargöra vad som står på spel i en enda mening. Med en laddad, sprakande intention i grunden och, som följd av det, det oundvikliga i att flytta spelet framåt.

Av diverse rapporter har jag förstått att Ron Edwards, Chris Chinn och andra har varit inblandade i diskussioner om stakes setting på årets GenCon. Ser med spänning fram emot att läsa vad som sades där.

Ur en veritabel översvämning av trådar om ”theory”, The Forge och narrativism på rpg.net de senaste dagarna – ofta fulla av farliga underströmmar och slam – vaskar Jonas Karlsson fram det här guldkornet.

Jag har inte mycket att tillägga; läs vad droog skriver.

Läs det igen.

I kommentarerna till inlägget nedanför - Carpe Jugulum - skrev Jonas:

Om du orkar läsa hela V:tR-boken är du en större man än mig.

Det här fick mig att fundera över – inte för första gången – vilka rollspelsböcker jag har i hyllan och egentligen har läst igenom från pärm till pärm.

Jag tog och kollade upp det.

Jag har bara listat grundregelböcker – inga supplement eller moduler. Jag har även listat ett fåtal pdf:er, som Trollbabe, Fate och helt nya The Princes’ Kingdom.

Jag fann ett intressant sammanhang med spel jag också spelat.

Böcker jag läst flera gånger:

The Shadow of Yesterday
Dogs in the Vineyard,
Drakar & Demoner 3:e utgåvan

Det här spelen har jag spelat fler än fem gånger.

Böcker jag har läst åtminstone två gånger:

Primetime Adventures
The Mountain Witch
Trollbabe
Fate

De här spelen har jag spelat tre gånger eller fler.

Böcker jag läst en gång:

The Princes’ Kingdom

Jag har ännu inte spelat The Princes’ Kingdom

Böcker jag inte läst i sin helhet:

Burning Wheel
Talislanta
Mutant: Undergångens Arvtagare
Call of Cthulhu 3:e utgåvan
Call of Cthulhu d20
Pendragon
HeroQuest
Unknown Armies
Stjärnornas Krig: Rollspelet
Warhammer Fantasy Roleplay
Western

Av de här spelen har jag spelat HeroQuest och Call of Cthulhu flest gånger. Unknown Armies har jag spelat tre gånger. Inga av de andra spelen fler än två gånger, och i flera fall inte alls.

Det finns, som jag ser det, ett direkt samband med om jag lyckats ta till mig vad som står i reglerna och om jag sedan spelat spelet (med tillfredsställande resultat).

Inte särskilt häpnandsväckande, men tankeväckande.

Vilka spelböcker läser du? Och vilka spelar du?