En del av er känner till min … eh … fäbless för Trakorien, Svavelvinter och spelserien om Den Femte konfluxen. För er som inte gör det, låt oss säga att jag är ett fan.

Sedan en tid har jag skissat på en serie poster jag tänkt kalla “Tillbaka till Trakorien”. Jag planerade bland annat att gå igenom det allra första spelmötet jag ledde (det andra jag spelade) efter ett tio år långt uppehåll - förlagt till Trakorien - och de förberedelser och förväntningar jag hade. Jag påbörjade ett dokument kallat “I skuggan av konfluxen” där jag gick igenom mina idéer för att spela i Trakorien med reglerna från The Shadow of Yesterday.

Jag ville se om jag kunde använda materialet till något som kändes relevant för mig idag, och jag ville försöka förstå varför jag ville göra det. Jag var nyfiken på om det var något annat än nostalgi och en vilja att vältra mig i spelvärlden. Med min TSOY-variant trodde jag att jag var något spelbart på spåren. Det skulle visa sig att jag var det, men inte som jag trott.

För ett par månader sedan började jag spela i en The Shadow of Yesterday-kampanj som använde sig av spelets egna setting, Near, och som visade sig ha mycket gemensamt med Trakorien. Den del av Trakorien som jag tänker på som besläktad med Glorantha och Earthsea, med sina konflikter mellan människor, mellan deras tro, deras vardag och världsomvälvande händelser, kom nu till liv på samma sätt som Erik Granström skapat sin värld; efter behov, bit för bit. Jag kände både befrielse och förvirring och var tvungen att fundera vidare. Vad var det jag attraherades av egentligen med Trakorien? Det stod klart att det inte var så mycket den färdiga spelvärlden som helhet som idéerna bakom. För detta var ju inte Trakorien och ändå var det det. Nu när jag börjat tänka förbi mina egna mentala begränsningar kunde jag inte sluta.

Jag var medveten om att mycket jag fascinerades av var färg; Granströms osvikliga känsla för namn, och originella detaljer. Återstod att identifiera vilka detaljer. Jag satte mig att bläddra igenom böckerna i kampanjsviten. Det jag fastnade för var flera sköna och udda inslag, och faktiskt inte alls det första jag tänkt på när jag suktat efter och föreställt mig spel i Trakorien.

Jag mindes att jag varit helt hänförd av stämningstexterna till Oraklets fyra ögon. Då som helhet. Nu såg jag detaljerna. Eunuckens långa vita hår. Lönnmördarna med trädskorpionerna. Zigguraten. Shit, zigguraten kändes sjukt spännande och udda då för sjutton år sedan. Läste vidare. Människor som halvdjur i vildmarken. Demonen Ghumgakk och de Grå hallarna. Den tatuerade danserskan från Kargom. De grå eminenserna i Laabne. Fontra Cilor där nomader flyttar in i glömda gudars tempel. Det var sådana här grejer som fick mig att dåna som ung tonåring och flera år senare förtränga de mediokra äventyren fyllda av fällor. Den Femte konfluxen är och var en besvikelse som spelmaterial betraktat; ett framtvingat sista kapitel i en färdig berättelse. Men ändå, det gömda Cruri och resterna av den Yndariska högkulturen. Intelligenta insekter. Insekter som riddjur. Och insprängt mellan allt detta, som senor och fett i den Trakoriska köttbiten, stråk av att konfrontera sitt öde, karva ut en del av världen och förstå sig själv.

Små, små pusselbitar. Så slår det mig med full kraft: det Trakorien jag älskar är egentligen sword & sorcery! Och så snart jag såg det såg jag även att det inte bara var färg- och stämningsmässigt utan även filosofiskt och tematiskt. Hos Granström finns Clark Ashton Smith (bokstavligt, i hans bokhylla) och en komplex, orolig civilisationskritik, parat med en Leibersk språkkänsla och humor. Men det kan vara lurigt att urskilja för det är uppblandat med Le Guins övärld och höga språk och även urvattnat med mindre unika inslag i form av för mycket detaljer och hantverksmässig historisk fantasy. Det är tyvärr den senare som för min del varit lättast att komma åt i och med spelsystemet Trakorien varit parat med och som det varit svårt att se förbi när jag vill åt det fantastiska där bakom.

Men dessa plötsligt blottlagda ödestyngda, existensiella och skruvade s&s-inslag måste väl gå att realisera i spel? Så klart.

I helgen, febrigt uppfylld av Sorcerer och Viriconium, vilt bläddrande i Swords of Deviltry och Swords against Death började jag plottra ner stödord till ett Sorcerer & Sword-spel. Trakorien som en inspiration bland andra - Lankhmar, The Pastel City - men med inslagen jag vill åt markerade med ilsket gul penna. Trakorien, hädanefter styckat, frigjort och fantastiskt. Trakorien som är och inte är.

Goodbye and hello, as always.

Det är bara “Sorcerer and Sword” kvar, sedan har jag läst (om) hela Sorcerer-kvartetten.

Nu vet jag inte hur mycket hjälp Jesse Burnekos Sorcerer-skola varit - eller om det beror på att jag läst böckerna med inställningen att verkligen spela spelet (det brukar hjälpa mig att förstå spel) - men nog framstår Sorcerer som välkonstruerat och inte särskilt krångligt (”rättframt” som Peter Nordstrand skrev i en av kommentarerna till den förra tråden).

Men det rymmer också en hel del finesser - de olika delarna av regelsystemet samverkar på ett subtilt sätt som kanske inte är helt uppenbart. Det gick i alla fall mig förbi vid en första genomläsning.

Till exempel gillar jag hur de till synes arbiträra och onödiga bonustärningarna för rollspelande vid främst själva magiutövandet, i själva verket är en viktig del i hur Sorcerer arbetar med premissen. Snyggt.

Spelet är förvisso knappast felfritt. Det mesta handlar dock om presentationen: Jag saknar bland annat fler exempel på hur konfliktsystemet fungerar - både i enkla och komplicerade samt längre och kortare konflikter. Fler exempel på kreativt användande av “växlingsmekaniken” hade också suttit fint. Dessutom hade jag gärna sett att det trycktes på att konflikter i Sorcerer enbart är “conflict of interests” (å andra sidan är spelet ett barn av sin tid och då fanns det väl ingen risk att indie-indoktrinerade läsare skulle blanda in stakes och andra dumheter). Allt det där hittar man i och för sig lätt på Adept Press-forumet, men ändå.

Länge har jag sett Sorcerer mest som ett studieobjekt, främst intressant ur ett rent historie- och referensperspektiv. Att spela det har överhuvudtaget inte funnits på min agenda - man kan lugnt säga att min respekt för spelet har varit destruktivt stor, utan tvekan påverkad av dess rykte som svårgenomträngligt, svårförståeligt och allmänt konstigt.

Men under en tid nu har Anders lobbat för att vi ska testa det. Och jag har i mitt nyväckta intresse börjat snegla på böckerna igen.

Och som av en händelse dyker Jesse Burnekos “Sorcerer-skola” upp. I en samling trådar på Story Games tänker han gå igenom hur man spelar spelet på bästa sätt. De två första är redan uppe:

Practice: Sorcerer - An Introduction

Practice: Sorcerer - Conflict Subtleties

Jag vet inte om de verkligen är nödvändiga för att kunna förstå och spela Sorcerer - eller om de bara bidrar till ryktet om dess snårighet - men så vitt jag kan se verkar Jesse ha ett bra perspektiv där han i t.ex. tråden om konfliktresultionsmekaniken pekar på små nyanser som kanske inte framgår av texten, eller där våra ingrodda och förutfattade meningar (om hur man spelar “Forge-spel”) lätt kan leda oss in på fel spår. En föredömlig infallsvinkel.

 Tillägg: Länk till alla delar.