Mitt debutinlägg kommer här i form av lite lätta reflektioner över det spelande jag gjort den senaste tiden. Kolla gärna på Anders inlägg “Jag, spelare” innan ni läser det här. Det finns en i mitt tycke rätt intressant relation mellan det fenomen jag beskriver här och det han talar om i sin text.

Vi spelade nyligen det tredje och näst sista spelmötet i Contenders. Det är ett spel jag varit oerhört taggad på att testa sedan jag köpte det, särskilt efter Durham 3-episoderna där det avhandlades med enorm entusiasm. Jag greps direkt av dess på papperet stora potential att skapa känslomässigt tunga berättelser och alla rapporter jag tog del av stärkte förväntningarna. Så när det väl fanns möjlighet att spela tvekade jag inte en sekund, utan slängde fram det direkt.

Det är viktigt att ni inte missförstår mig nu. Vi har haft tre sjukt roliga och givande spelsessioner. Spelet har bitvis varit väldigt intensivt. Jag är absolut inte missnöjd med resultatet… men det känns hela tiden som att något saknas. Det har tagit ett tag för mig att komma underfund med varför, men nu kan jag med tre sessioners perspektiv säga att det som gnagt i mig har varit en avsaknad av det där oerhört dramatiska elementet jag hetsat upp mig över i andra spelgruppers rapporter. Jag var innan spelet drog igång inställd på någon sorts smärtsam hjärtat i halsgropen-dramatik, som av olika anledningar inte infann sig.

Tragiken i Contenders har för oss, på viset vi närmat oss spelet, blivit så konstant uppskruvad till max att det liksom inte lyckas beröra så nära hjärtat som jag trodde det skulle göra. Dessutom har scenerna runtomkring varit så tyngda av kitschighet och komisk macho-dialog att det har varit svårt att ställa om på rätt sätt. Det har varit jäkligt roligt, men trots det inte riktigt vad jag trodde och hoppades det skulle vara.

Så här i efterhand inser jag att det hela beror på en väldigt självklar detalj, vi hade nämligen aldrig någon riktig diskussion kring vilken ton det hela skulle hålla. Herregud, det borde ju falla sig hur naturligt som helst att diskutera förväntningar och önskemål vid det här laget så mycket som ämnet kommunikation varit på tapeten. Jag tror helt enkelt att jag var så ivrig att spela spelet att jag liksom snubblade över och förbi den lilla, men oerhört viktiga, sekvensen i spelförberedelserna. Det är egentligen inte första gången det händer. Entusiasmen och viljan att visa alla hur bra och häftigt spelet är gör att jag inte lyckas formulera de (för mig) viktigaste elementen utan bara fokuserar på att försöka underhålla och peppa de andra med enklast möjliga medel. Det blir för mycket pitchande och för lite fokus på det som tilltalar just mig.

Jag har gått i ungefär samma fälla när jag introducerat Shock: för nya spelare. Det handlar förmodligen om något slags gammal spelledarinstinkt som får mig att vilja underhålla och visa mitt häftiga spel i första hand, på bekostnad av de mål jag själv egentligen hade velat uppnå. Det här knyter lite an till Anders post om att ta steget från spelledandet som identitet till att kunna slappna av i rollen som spelare, något jag uppenbarligen ännu inte riktigt lyckats med.

Om jag skulle välja en sak att jobba på under 2008, som ett försenat nyårslöfte, skulle det vara just det. Att slappna av och fokusera på spelandet istället för att oroa mig över att folk inte ska älska “mitt” spel lika mycket som jag gör.